tågresa med i-landsproblem

sitter på tåget hem till lidköping.

det ska bli så skönt att vara hemma i några dagar. stockholm kan nog aldrig riktigt kännas hemma. det är så många andras hem på något sätt.

sen jag flyttade har jag upptäckt en ny (eller snarare uppdaterad och förstärkt) form av ilska. det är ilskan man känner när tunnelbanedörrarna går igen precis framför en. eller när man ser bussen åka förbi. som jag sa, visst har man känt den känslan förut. men av någon anledning så har den gått till nya dimensioner nu. plus att den också framkallas nästan varje dag.

man tror att man har bråttom på något sätt. men egentligen har man ju väldigt sällan så bråttom så att det bli världens grej. nästa tunnelbana kommer ju oftast inom 4 min.

ändå blir man lika arg varje gång. och nästan varje gång så blir jag lika förvånad över mig själv. sluta bli så arg.

idag konfronterades jag av två andra löjliga i-lands problem.

* den första är att man alltid måste torka av iPhone displayen när man har pratat för att det kommer smink på den. (inte har jag väl ens så mkt smink?)

* den andra var när jag klev på tåget och insåg, till min förtret, att det inte fanns något eluttag. hur var det tänkt att jag skulle kunna kolla på film på datorn då? som om det var deras problem att lösa... men återigen blev jag frustrerad. sen kollade jag batteriet på datorn. nåja, 50%. då kan jag se ett avsnitt av greys anatomy....

* åh nej! jag hade glömt dvd skivorna. ok. då får jag väl streama det då...

* varför är mitt mobila bredband långsamt? jag måste VÄNTA 1 min innan jag kan börja kolla.

kanske är det bara jag som är psycho och lever i en knäpp värld?

meeen...... kan ni inte känna igen er iaf lite?

det är sjukt att dessa knäpp problem får påverka vår vardag.

vad GJORDE man förr i tiden när man åkte häst och vagn i dagar i streck?

sunday

goals : bored

there are so many things you want in life.

big things like a happy family. small things like a nice dinner.

we put up goals for ourselves. and look forward to the day when this goal will be fulfilled or that goal will expand into a bigger goal.

sooner or later we either achieve the goal or realize that we'll never achieve it (which will hopefully be due to the fact that it wasn't a great goal to begin with).

and while you're in the process of reaching for your goal you never really stop to think what you'll do once you get there. hopefully the goal will have gotten you a step closer to the biggest goal in life or at least made the way there more fun or more comfortable.

and then you start all over again. because we don't like living without goals. cause whats the point if we don't have a goal? the point is the goal, right?

2 yr ago:

one goal was to finish college. me and freddy had been dating for about two months. so another goal was to pursue our relationship and figure out the next step. i was pumped about church and was setting up goals in how i could build ministry (wherever that ministry would be).

1 yr ago:

my goals from the previous year were reached. I had graduated college, gotten engaged and was heavily involved in building the youth ministry in my church back home.

my goals were 1. to get married 2. to get into music school 3. to find somewhere to live in sthlm 4. for freddy to learn swedish and find a job

today:

all the goals from the previous year are reached.

we are married. we live in sthlm. I'm in music school. freddy knows swedish and has a full-time job.

so what now?

i realize that this much stuff don't normally happen within such a short time. So maybe the goal process could slow down a bit? or stretch out and become more longterm goals?

but to be honest i feel kind of bored. immensely thankful and grateful. but a bit bored.